Bästa och sämsta! Här nedan följer trions individuella uppfattningar om dom högsta topparna och dom djupaste dalarna under vårat tre månader långa reseäventyr i Asien.

Bästa thairätt?
M: Det får bli friterade nudlar med kyckling.
A: Coconut Curry
O: Chicken satay 

Bästa BBQ?
M: Island Dive Club på Koh Tao
A: Koh Cang.
O: Det är svårt att avgöra, men jag får nog säga Koh Chang.

Sämsta maten?
M: Salsa-såsen på Phi Phi, det är fan det äckligaste jag ätit.
A: Hamburgaren på Bangkoks flygplats.
O: En riktigt risig burgare i Ho chi minh.

Godaste ölet?
M: Chang.
A: Beerlao.
O: Det blir nog BeerLao, i tuff konkurens med Chang.

Minst uppskattade dryck?
M: Jim Beam.
A: Jag kan nog inte komma på något jag druckit som har smakat riktigt illa.
O: Vietnamesiskt risbrännvin.

Värsta resan?
M: Båtresan från Chompon till Koh Tao.
A: Båten från Chompon till Koh Tao var riktigt vidrig.
O: Båtresan från Chompon till Koh Tao var en hemsk upplevelse som jag gärna hade skippat.

Bästa resan?
M: Bussresan mellan Kotakinabalu och Sandakan var behaglig.
A: Det får bli resan med buss mellan Kotakinabalu och Sandakan.
O: Ganska lätt, sleeping-bus från Mui ne till Hoi An.

Bästa boende?
M: Det får bli Sping hotel i Hanoi.
A: Spring hotel i Hanoi var perfekt.
O: Sunflower bar på Phi Phi.

Sämsta boende?
M: I Siem reap
A: Vang vieng.
O: Vang vieng.

Bästa stranden?
M: Koh Lipe.
A: Koh Lipe.
O: Koh Lipe.

Bästa djuret vi sett?
M: Svårt val, men sköldpaddan på Turtle Island blir mitt val.
A: Jag måste säga att blacktip reefshark var riktigt häftigt att se.
O: Den är också svår, men en green viper i det vilda slår nog högst.

Sämsta djuret vi sett?
M: Strutsen på djurparken på Borneo.
A: Katt eller hund, lika jobbiga båda två.
O: Den mycket lömska katten vid boendet på Phi Phi.

Bästa landet?
M: Jag ger det till Malaysia.
A: Thailand.
O: Thailand går nog segrande i kamp med Malaysia.

Sämsta landet?
M: Kambodja.
A: Det får bli Kambodja.
O: Tyvärr får det nog bli Kambodja.

Bästa staden?
M: Jag gillade Kuala Lumpur.
A: Antingen Luang prabang eller Hoi An, jag säger Luang prabang.
O: Ho chi minh.

Sämsta staden?
M: Vientiane tyckte jag var värdelös.
A: Jag säger Vientiane.
O: Vientiane, även fast den var hårt dömd på förhand.

Trevligaste folket?
M: Det är väl thailändarna.
A: Jag tycker att thailändarna står som segrare.
O: Thailändarna.

Bästa kvällen?
M: Jag tycker att sista dagen i Vang vieng är den bästa.
A: Jag säger Shinaouk ville.
O: Det får bli den numera legendariska kvällen i Shianouk ville.

Bästa fotografen?
M: Jag såklart!
A: Jag vill hävda att jag själv har tagit finast bilder.
O: Jag är beredd att ge Tapper det.

Största gottegrisen?
M: Anton.
A: Oskar.
O: Alla tre uppskattar det söta, men frågan är om det inte är Tapper här också.

Största sjusovaren?
M: Anton igen.
A: Mattias, lätt.
O: Enkelt. Mattias Hassel är den givna segraren.

Morgonpiggast?
M: Oskar, självklart.
A: Oskar.
O: I den här kategorin står jag som överlägsen segrare.

Bäst koll på ekonomin?
M: Jag får säga mig själv.
A: Mattias Hassel. Dock den enda han har haft koll på.
O: Hassel igen.

Största festprissen?
M: Oskar Lööf.
A: Den får Oskar.
O: Det kan nog vara jag, Tapper är också en kandidat.

Största saknaden under resan?
M: Mammas mat.
A: Spontant ploppar Janne upp i huvudet.
O: Det finns en hel del. Laget, familj och vänner.

Största saknaden från resan efter hemkomst?
M: Solen.
A: Sol och värme.
O: Att veta att det alltid är shorts och t-shirt väder.

Bästa köpet?
M: Min Arsenalväsa.
A: Mina hörlurar, Dr Dre.
O: Vad går väl upp mot en figursydd kostym?

Sämsta köpet?
M: Ett par skjorts som visade sig vara på tok för små.
A: Pistagenötterna som kostade skjortan.
O: Min bok "Snömannen", som tappades bort efter en tredjedels läsning.

Bästa tvätten?
M: På Koh Chang.
A: På Langkawi.
O: På Phi Phi.

Sämsta tvätten?
M: I Sandakan.
A: I Sandakan, bara blött kläderna i varmvatten.
O: I Sandakan på Borneo.

Bästa boken?
M: Det får bli Snabba cash.
A: Jens Lapidus, Snabba cash.
O: Jo Nesbö "Frälsaren".

Bästa kex-sorten?
M: Oreo med chokladfyllning.
A: Oreo orginal.
O: Oreo med jordgubbsfyllning.

Det kära vänner var allt från oss. Tack återigen för att ni läst och kommenterat våra inlägg. Om 15min går taxin mot Bangkoks flygplats. Pussar och kramar från guldtrion som säger hej då och på återseende!

Undertecknad, Oskar Lööf.

Ärade läsare. Det här är det näst sista inlägget i bloggen "Asiennollelva". Vår tid i asien har nu nått sitt slut. Ikväll är det den sista kvällen vi kommer att spendera ihop i denna främmande, annorlunda och härliga världsdel för den här gången. Det känns, som jag skrivit många gånger förut, lite delat. Men jag tror att vi alla är ganska överens om att det ska bli skönt att återigen känna svensk mark under skosulorna.

Vi befinner oss nu i Thailands huvudstad, Bangkok. Det är en stad som ständigt är i rörelse. Att vara här på en form av studiebesök som vi är känns alldeles lagom. Bangkok är ett enda stort kaos av folk, bilar, mopeder, affärer och marknader. Man kan utan problem hitta precis allt man kan tänka sig, och inte tänka sig, på stadens huvudgata: Koh San Road. Vi bor bara ett stenkast från den ständigt folkmyllrande gatan och njuter av shopping, mat och sol. Vi börjar så sakteliga torka och återhämta oss från ovädret på Koh Tao och hoppas nu bara att resan hem ska gå som planerat.

Ett bekymmer som såhär, efter några dagars ganska intensivt shoppande, blir allt störra är att utrymmet i våra ryggsäckar börjar bli knapert. Hur jag och Anton ska lyckas få hem det vi önskar att ta med oss från den här resan är i nuläget en gåta. Med tiden vill jag hävda att vi utvecklat en otrolig skicklighet i att packa väskorna till sitt absoluta yttersta, men inför finalpackningen tror jag tyvärr inte ens ett oräkneligt antal i och ur-packningar spelar någon större roll. Istället får vi försöka använda oss av en annan förmåga som vi varit tvungna att använda oss en hel del av under resan, nämligen att tänka utanför den berömda boxen.

Det är snart alltså dags för oss att gå den sista kvällen till mötes. Det görs i en, även fast solen går ner bakom höghusen,i  mycket behaglig temperatur och med otroligt trevligt sällskap. Vi har beslutat att ta oss upp på någon av alla "rooftop bars" som Bangkok har att erbjuda och sedan får vi se vart kvällen fortsätter. Den kommer troligtvis bli ganska lång och framför allt väldigt rolig.

Jag skrev att det här är det näst sista inlägget. I det sista, som kommer publiceras i morgon, kommer ni att få läsa vad vi har tyckt varit bäst respektive sämst under resan. Vi har indivudellt bedömt vilket boende som varit bäst, vilket land som varit sämst etc. Jag hoppas att det fortfarande är några som läser den här bloggen och att ni kommer att uppskatta avslutningen från oss. Jag har tyckt att det har varit väldigt roligt att uppdatera er där hemma om hur vi har haft det och vad vi har gjort här borta. Tusen tack för era kommentarer och eran läsning. Snart ses vi! Många varma hälsningar från Oskar, Anton och Mattias.

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hej på er kära läsare. Det finns tyvärr inte så mycket roligt för oss att rapportera om. Resan från Koh Lipe till Koh Tao började väldigt bra med slutade som en mardröm. Vi startade med att åka en väldigt behaglig speed boat-tur till fastlandet för att sedan hoppa in i en taxi som tog oss till det ställe som nattbussen skulle ta oss vidare ifrån. Det var här våra bekymmer började. Regnet fullkomligt öste ner redan efter 5minuters bussresa och det dröjde inte länge innan det började läcka in vatten i bussen.

Folk plockade fram handdukar och annat som skydd mot vätan som kom in genom taket. Regnet visade sig vara helt hänsynslöst och fortsatte att falla hela resan fram till piren i Chompon. Väl där fick vi vänta i ett par timmar tills det att färjan som skulle ta oss till Koh Tao skulle avgå.

Bara några minuter efter det att vi lämnat färjeläget insåg vi att det skulle bli en allt annat än trevlig upplevelse. Resan som skulle ta ungefär 2,5 timma tog närmare 3,5 och efter 20 minuter var antalet spyor redan uppe i det dubbla jämfört med antalet passagerare. Enorma vågor fick vår båt att rulla, hoppa, gunga och slå så mycket att vi för säkerhetsskull gick upp på däck. Vågorna slog i vissa fall upp över relingen och vi höll oss hårt i samtidigt som båten kastades mellan vågorna.

Resan var ett riktigt helvete. Folk spydde till höger och vänster och regnet fortsatte att ösa ner hela vägen. Som ni förstår var det en otrolig lättnad när båten äntligen la till vid Koh Taos pir. Tyvärr var det bara början på en storm som gjorde livet på många av Thailands öar riktigt blött och blåsigt. Allt regnande och blåsande gjorde att vägar, träd och mindre fick ge vika. Vattenmassor fyller vissa restauranger och andra byggnader. Under några dagar var också alla färjor till fastlandet inställda på grund av det usla vädret. Det regn som faller i stort sett konstant är fruktansvärt kraftigt och är svårt att föreställa sig och vindarna är så kraftiga att träden böjer sig.

Det hela gick tillslut så långt att det sattes in en enorm evakuerings hangar från den Thailändska flottan som skulle hjälpa turister tillbaka till fastlandet. Tyvärr blev väl hela projektet lite av en flopp då hangaren, av förklarliga skäl, inte kunde lägga till vid piren utan longtailbåtar skulle transportera passagerare från ön till båten. Vågorna gjorde det omöjligt för dom små båtarna att nå hangaren och vindarna var för starka för den helikopter som försökte ta sig ut till den galet stora evakueringsbåten.

Besvikelsen var naturligtvis stor hos oss. Vi som har hört så mycket om den här ön. Hur fin den ska vara och hur mycket ungdomar det är som samlas här för att sola, bada och dyka. Istället blev det mycket tid på vårat rum och lite orolig väntan på att färjorna ska börja gå som vanligt igen. Idag, den 1a april tillät vädret oss till slut att lämna Koh Tao och vi är äntligen framme i Bangkok. Här ska vi nu i alla fall få chansen att shoppa, spana in staden och förbereda oss för hemresan en liten stund.

Anledningen till att de här inlägget blev lite försenat är så enkel att strömförsörjningen på Koh Tao var minst sagt osäker under dagarna vi befann oss där. Ovädret gjorde det omöjligt för dom härliga Internet-signalerna att leta sig fram till oss.

Det var allt för nu kära läsare. Ta hand om varandra så kommer det snart ett nytt inlägg-. Puss och kram från Oskar, Mattias och Anton.

Undertecknad, Oskar Lööf.

Då var det återigen dags för en liten rapport från den risätande trion på andra sidan jorden. Luta er tillbaka och sätt er bekvämt, snart kommer ni nämligen att gå in för landning på den lilla och otroligt vackra ön Koh Lipe. Här slås man direkt av den pulverlika och kritvita sanden, det häpnadsväckande klara vattnet och den avslappnade stämningen. På den här lilla biten av paradis som sticker upp över ytan allra längst söder ut i Thailand på den västra sidan har vi varit i totalt en vecka. Det har varit väldigt behagligt och skönt. Tyvärr har vi inte riktigt haft vädergudarna med oss under senare delen av vistelsen här, men trots allt har vi fått ett gäng dagar där ön verkligen har fått visa upp sig från sin bästa sida.

Det har alltid snackats mycket om mat inom trion under resan och det har inte direkt minskat i takt med att hemkomsten kommer allt närmare. Längtan efter mjölk, ost och vanlig svensk mat är något som verkligen gör sig påmind. Sedan ska jag inte heller sticka under stolen med att en stor pizza med extra mycket sås från en bättre Skövdepizzeria är något som får det att vattnas i munnen. Som ni förstår är det givetvis lyxproblem, det finns en hel del bra BBQ och andra rätter som smakar suveränt så det går inte direkt någon större nöd på oss.

Vi försöker nu att njuta och klämma ut det sista ur tiden här i värmen. Det jobbas en hel del på vad vi kallar att "lägga slutbrännan", och dom lata stranddagarna blir allt mer svårräknade. Efter den lilla landsflykten till Malaysia är våra pass numera så färglada efter alla stämplar och visum att dom skulle platsa i vilken prideparad som helst, och vi njuter av att vårt sista "arrivale-card" är ifyllt.

I morgon har vi dock en resa som på förhand känns minst sagt påfrestande. Vi ska ta oss från Koh Lipe och den västra sidan, till Koh Tao på den östra. Det innebär båt, buss och båt. Tyvärr verkar vår sista långa resa också bli den tyngsta. 17 timmars transport är vad som står mellan oss och Koh Tao. Men nu är det inte läge att klaga! I det här sällskapet är det svårt att ha tråkigt, och jag tror inte ens att den kommande resan kan rubba den goda stämningen som är.

Det är inte heller svårt att förstå att inläggen i den här bloggen är på upphällningen. Vi ber därför om era kommentarer och erat stöd nu hela vägen hem till Sverige. Jag hoppas att erat korta besök här med oss på Koh Lipe uppskattades. Vi hade i alla fall en riktigt rolig tid tillsammans med er och hoppas att vi ses igen på Koh Tao. Här nedan kommer några bilder från vad jag väljer att kalla vykortsmiljöer i dess vackraste form! Ta hand om er kära läsare. Puss och kram.

Undertecknad, Oskar Lööf.

Jag har kämpat väldigt länge för att ge er bilderna. Hoppas att dom var till belåtenhet kära läsare!

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hej på er. Ärade läsare!
Vi har nu rest en bit igen. Från mycket uppskattade Phi Phi har vi nu tagit oss till den Malaysiska ön Langkawi. Resan gick via den lilla Thailändska ön Koh Lipe. Dit har vi tänkt att återvända igen den 21a, alltså får ni ha lite tålamod med ett inlägg om den lugna och vackra paradis ön.

Just nu befinner sig eran favorittrio alltså på Langkawi. Från början tänkte vi inte att åka hit över huvud taget, men en liten miss med antalet lagliga dagar vi fick i Thailand, gjorde att vi var mer eller mindre tvugna att åka hit. Ön ligger bara en timmas båtresa från Koh Lipe. Ändå tvingas vi gå igenom passkontroller, ändra valuta och flytta fram klockan. Ibland är det märkligt det där mina vänner.

Ön vi har kommit till, tror jag, kan komma att segla upp och bli en liten favorit. Här är det inte alls mycket folk, stranden är stor och har pulverlik sand, det finns ingen skatt på alkohol, människorna kan i dom flesta fall okej engelska och den grillade kycklingen i solnedgången smakar himmelskt! Här kommer vi utan några som helst bekymmer kunna spendera några dagar.

Det är tydligt att vi blir allt mer bekväma och kanske också ibland lata. Resdagarna känns jobbigare och jobbigare, väskan tyngre och tyngre och till och med lusten att upptäcka saker har svalnat. Detta hoppas vi dock kunna ändra på inom en snar framtid, då Langkawi har något som på förhand känns tillräckligt lockande för att vi ska överge stranden för ett par timmar. Här har dom något som kallas "cable car", det är helt enkelt en kabinlift som tar utsiktstörstande turister upp på det 700m höga berget som ligger på norra delen av ön. Om det kommer att imponera på den nu mycket svårflörtade trion återstår alltså att se.

I övrigt finns det inte så mycket att berätta om. Den sista tiden här i Asien ser nu ganska utstakad ut och tiden kommer att spenderas enligt följande: Den 21a kommer vi att återvända till Koh Lipe och stanna i fyra nätter. Sedan kommer vi att ta sikte på ön Koh Tao, troligtvis med ett litet mellanstopp på Koh Samui, då det är tveksamt om det går att resa direkt från Koh Lipe till Koh Tao.

Tyvärr tvingas jag avsluta det här inlägget med att meddela att det inte kommer några bilder. Det blir det första inlägget utan bilder, vilket är dåligt. Det beror helt enkelt på att kameran har använts ganska sparsamt och att uppkopplingen inte riktigt är vad man kan önska. Jag lovar att uppdatera er med bilder både från Langkawi såväl som Koh Lipe när tiden och möjligheten finns. Sköt om er kära läsare! Ni är underbara och snart ses vi igen. Stora och varma kramar från trion.

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hej på er kära vänner, läsare och medmänniskor. Jösses vad vi njuter för tillfället. Här bor vi i vårt eget lilla paradis och låter dagarna gå sin lugna lunk. Vilken veckodag det är har vi sedan länge glömt bort. Ibland gör vi små utflykter till närliggande stränder och öar, på kvällen sätter vi oss antingen på terrassen eller nere i baren och  beundrar solen som sakta faller ner i havet och färgar himlen röd. Det är, som ni märker, väldigt lätt att bli poetisk här.

Här på phi phi var tanken att vi skulle ut och prova på att dyka och förhoppningsvis ta varsitt dykarcertifikat. Tyvärr blev det lite tråkiga nyheter för två av oss tre. Mattias har haft lite bekymmer med sitt blodtryck och detta satte stopp för honom. Och under tiden vi satt och fyllde i alla papper om att vi var friska osv kom nästa smäll. Det visade sig att dom lungkolappser som jag dragit på mig under åren innebar att dykning inte var något jag fick syssla med. Tillslut var det bara Anton kvar, och han gjorde det enda rätta och gav sig ner i djupet utan oss andra veklingar. Efter tre dagar var Anton klar och han är numera trions egen lilla dykare! Stort grattis till honom såklart.

Tyvärr börjar dagarna på denna underbara plats att gå mot sitt slut. Den 15e mars åker vi vidare mot Koh Lipe där vi gör ett litet gästspel innan vi fortsätter resan ner till Langkawi. Planen är att sedan återvända ett par dagar till Koh Lipe, då ön ska vara en av dom vackraste i Thailand, innan vi som sista ö för den här gången ska besöka Koh Tao. Vi känner nu också att tiden på resanda fot så sakteliga börjar lida mot sitt slut, och det med delade känslor. Självklart är det mycket vi har att längta hem till, samtidigt som livet som ledig här borta i asien är tämligen behagligt och minst sagt roligt.

Men nu älskade läsare ska vi inte gå händelserna i förväg. Än har vi en tid kvar tillsammans här på bloggen, och vilken tid det kommer att bli. Tack vare era kommentarer och erat trogna läsande kommer jag givetvis att fortsätta uppdatera er, om än med lite ojämna mellanrum. I skrivandets stund sitter jag ensam nere vid vattnet och funderar på vad jag ska beställa in att äta. Mamma och pappa, jag saknar verkligen hemlagad mat nu och ser mycket fram emot att få avnjuta äkta svensk husmanskost! Vi har gått runt på alla typer av risrätter som asien har att erbjuda och vi har alla mer eller mindre andnöd efter allt torrt ris.

Så här även inlägget "Lata dagar" nått sitt slut. Nu är det bara fortsätta hela vägen in i mål! Jag kan inte nog upplysa er om hur roligt det är att läsa era kommentarer. Efter varje nytt inlägg går vi alla in med spänning på sidan för att se om vi fått någon ny hälsing, åsikt eller liknande. Jag vill avslutningsvis passa på att gratulera min kusin Emil som den 15e mars fyller hela 15år. Stort grattis grabben! Vi kanske kan köra ett gemensamt firande på bogrens när jag kommer hem? :)

Sköt om er där hemma. Ni är BÄST! Pussar, kramar och varma hälsningar från Oskar, Anton och Mattias! Vi bjuder på ett litet bildspel från phi phi med omnejd.

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hej kära läsare. Jag kommer idag börja med att varna er för att det återigen kommer att bli ett ganska långt inlägg. Jag hoppas att ni har förståelse för detta.

Jag lämnade er i senaste inlägget när vi precis hade anlänt till Phuket och Patong Beach. Precis som vi anade blev vi inte särskilt långvariga där utan kände att kvoten med svensktalande thailändare fylldes snabbt. Vi hann i alla fall med att slappa ett par dagar på stranden, besöka phukets nattmarknad och se Manchester United förlora mot Liverpool innan vi igår satte kurs mot Phi Phi-öarna.

Gårdagen var inte vilken dag som helst. Det var till och med så att det var undertecknads födelsedag. Och jag kunde inte önska mig ett bättre sätt att fira dagen på här i landet långt borta.På morgonen överraskades jag med sång, bakelse och presenter av mina underbara vänner och medresenärer. Anton var väl kanske lite lead singer, men Mattias körade lite så gott det gick. Ett fantastiskt sätt att starta dagen på vill jag lova!

Dagen fortsatte med en behaglig båtresa från Phuket till Phi Phi. På den här ön finns det inga bilar och ingen trafik, vilket är väldigt skönt i sig, men som gör det lite tyngre att leta boende med den tunga väskan på ryggen. Efter en stunds slit valde vi till slut att bo en bungalow med helt fantastisk utsikt över dom båda vikarna på ön. På ballkongen satt vi sedan och drack gott, lyssnade på musik och bara njöt av hur härlig en måndag faktiska kan vara. Senare drog vi vidare till ett ställe som heter reggae-bar och fortsatte sedan genom natten på diverse strandhak. En kanondag att fylla 21år på helt enkelt!

Idag valde vi att lämna bungalowen med den härliga utsikten. Den överskred budget en aning och lämnade, frånsett utsikten, en hel del övrigt att önska. Det kändes en aning hopplöst när vi gav oss iväg för att försöka hitta något nytt ställe att sova på, men det hela slutade med en riktigt fullträff. Nu mina damer och herrar ska ni höra. Eran favorit trio bor för tillfället på ett ställe där vi har egen terrass som det i stortsett går att hoppa ner i vattnet från. Vi bor ovanför en bar/restaurang som servar mycket gott både i dryckes och matväg. Att ligga i hängmattan på terrassen och spana ut i det klarblåvattnet, det kära läsare, är livet på en pinne!

Hur länge vi kommer att bli kvar här är osäkert. Om vi någonsin lämnar det här stället, också osäkert. Vi har till att börja med bokat in fyra nätter här, sedan får vi se vad som händer. Planen är ju ,som ni vet vid det här laget, att vi ska till Langkawi via Koh Lipe innan den 17e mars.

Oskar, Anton och Mattias mår alla bra och vi försöker nu att njuta så mycket det bara går innan det här äventyret är över och det är dags att återgå till vardagen hemma i Skövde igen. Tack så mycket för era gratulationer och kommentarer! Vi saknar er där hemma, men som ni förstår går det ingen direkt nöd på oss. Nu ska vi äta lite innan vi plockar med oss ett par chang var upp till vår terrass och beskådar den vackra solnedgången. Pussar och kramar till er alla! Här nedan följer ett litet bildspel.

Undertecknad, Oskar Lööf.

(De första utsiktsbilderna är från första boendet, de andra är från vårat nuvarande. Bilderna är för eran skull i kronologisk ordning!)

Hej på er kära läsare!

Det dröjde inte länge innan vi tröttnade på Laos hufvudstad Vientiane. Visserligen var den delvis dömd på förhand, men staden föll oss inte alls i smaken. Istället valde vi att resa vidare söderut, mot Thailand och Bangkok. En för oss numera mycket härdade, stenhårda och vana ryggsäcksresande lätt bussresa på 12 timmar gick nästintill smärtfritt. En plump längs vägen blev tyvärr ändå för trion.

I kön till passkontrollen mellan Laos och Thailand var vi säkra på att vi självklart skulle få 30 dagar. Herregud, vad skulle det vara för, ursäkta språket, jävla påhitt att bara ge oss 15 dagar för att vi inte flyger in i landet? Fram till den som alltid lika glada kontrollanten kastade jag mitt pass och mina väl ifyllda "arrivalcards". Som vanligt granskar mannen som ser ut att fullkomligt älska sitt jobb passet med lagom entusiasm. Han plockar fram sina stämplar, Smack, smack! Oskar Lööf med resesällskap har hela 15 dagar på sig att uppleva Thailand. Fint!

Egentligen innebär det inte några större problem. Efter det att vi har varit på Koh Lipe kommer vi att ta oss ur landet genom att åka till den Malaysiska ön Langkawi. Det är ett "straff" som vi känner oss villiga att ta.

Hur som helst befinner vi oss nu alltså i svensknästet Phuket. Vi kommer troligtvis inte bli särskilt långvariga här då "menyer på svenska", skräddare som "säljer billig skjorta" och försäljare som tror att "Hejsan Svensson, kom och titta!" ska locka oss till köp inte riktigt känns som vår melodi.

Nästa mål kommer att bli Phi Phi-öarna som ligger ungefär 2 timmars båtresa utanför Phuket. Det är riktigt härligt att kunna gå runt här i skjorts och t-shirt och slippa den svenska kylan som aldrig riktigt verkar vilja släppa sitt hårda grepp om landet. Vi brottas med stora vardagsproblem som vart vi ska äta, när vi ska äta, om vi ska ett dopp till i havet innan vi tar en öl eller inte. Som ni förstår har vi det riktigt slitigt.

Som bevis på att vi faktiskt var i den fantastiska staden Vientiane tog vi hela 3 bilder! Och vet ni kära läsare, jag bjuder på er på SAMTLIGA bilder. Sköt om er där hemma, snart ses vi igen! Till sist vill jag bara återigen förtydliga hur mycket era kommentarer betyder för oss. Tack så mycket! Ni är bäst. Puss och kram.

Undertecknad, Oskar Lööf.

Nu var det ett bra tag sedan ni fick uppdatering här i bloggen om era favoritpojkar. Anledningen är att vi kanske inte riktigt har haft energin till det, men också att tillgången till wifi har varit väldigt begränsad. Hur som helst, här nedan följer nu en summering av trions senaste dagar i asien.

På bussresan mellan Luang Prabang och Vang Vieng träffade vi annan trio härliga killar från Linköping som vi nu har sällskapat med i ungefär en vecka. Vi var alltså sex stycken tappra grabbar som anlände till den mytomspunna byn Vang vieng. Det lilla samhället har något mycket annorlunda och ganska konstigt, men framför allt mycket roligt att erbjuda. Det kallas för "Tubing" och jag ska försöka förklara så gått jag kan vad det går ut på.

Från början var tanken att turister skulle få chansen att spana in det vackra och fascinerande landskapet som finns längs med floden "Namsong River", genom att sätta sig i en badring av modellen större, och sakta glida ner med flodens ström och på så vis kunna njuta av storslagna berg och klippor som reser sig likt väggar utmed floden.

Det dröjde inte länge innan någon kom på att det vore en bra idè att smälla upp en bar vid flodvattnet och erbjuda dom tubande turisterna en öl och något att äta innan man fortsatte sin färd. När den första baren väl var på plats växte snart bar efter bar fram, och snart var hela floden kantad av barer som "Q-bar", "Sunsetbar", "BAR III", "Smilebar", "Fluidbar" och många fler. I och med detta flyttades också fokus från att ge turister en stillsam och lugn chans att spana in naturen, till att med hjälp av så hög musik som möjligt, högsta eller mest galna vattenattraktion och bäst priser i baren, locka gäster till just sin bar.

I Vang vieng är det som ni kanske förstår kära läsare mest ungdomar. Varje dag umgefär runt lunchtid ansluter ett stort antal gäster floden och dom olika barerna. På varje bar finns det alltså också möjlighet att prova någon form av vattenattraktion. Ofta i form av en stor "sving" eller en mer eller mindre spektakulär vattenrutschkana. Tyvärr blir kombinationen vatten och alkohol inte alltid så lyckad, men sålänge allt går som det ska är det fruktansvärt roligt. Och kära föräldrar, vi kan lugna er. Vi mår alla bra och har inte råkat ut för några olyckor.

Efter fyra mycket underhållande och händelserika tubing-dagar kände vi oss nöjda. Vi har nu tillslut kommit fram, efter en ganska varm och hoppig bussresa längs Laos dåliga vägar, till huvudstaden som heter Vientiane. Här blev det dags att säga adjö till våra vänner från Linköping, då dom skulle vidare mot Kambodja. Vår plan för nu är att vänta till den 4e mars med att åka in i Thailand. På så vis slipper vi att göra en "visumflykt" och kan stanna i landet tills det att vi åker hem(!) den 4e april. I Thailand har vi tänkt att resa enligt följande : Mot Phuket för att kunna nå Phi-Phi öarna, sedan Koh Lipe och avslutningsvis Koh Tao innan vi beger oss till Bangkok och hemfärd.

Jösses, det kan nog vara rekord i antal tecken. Jag hoppas att ni orkade läsa även detta långa inlägg utan att tappa intresset allt för mycket. Tillslut vill jag bara passa på att skicka en hälsning till mina saknade lagkamrater i Lerdala IF. Bra jobbat i helgen, vad jag förstod var vi överlägsna i årets första träningsmatch. HÄRLIGT! Varma hälsningar från Oskar, Mattias och Anton till alla er där hemma.

Undertecknad, Oskar Lööf.



(Det finns ett betydligt större bildarkiv från dessa dagar som ni kanske förstår. Men kära ni, allt visas inte här..)

Hjärtligt välkomna till Laos och Luang Prabang! I det här landet är det varmt och torrt. Naturen är vacker och valutan är kip, vägarna håller inte alltid samma standard som hemma i Sverige. Vi äter stora bagutter för 20kr och dricker halvliters öl för 9kr. Vi tycker helt enkelt att det är synd att klaga. Hur har ni det hemma i kylan?

Resan hit var lite annorlunda då flygplanet var drivet av propellrar och inte rymde alls många passagerare. Planets storlek gjorde också att varje liten riktningsförändring eller turbulens fick hela planet att skaka och det kändes lite som att man satt i bergochdalbana och inte i ett flygplan. När vi landade efter ungefär en timmas flygning och satte våra fötter på trygga moder jord igen möttes vi av en flygplats som inte var mycket större än planet självt faktiskt. Lite halvtaskiga bokstäver, gjorda av vad som såg ut att vara julgransbelysning, bekräftade i alla fall att vi var i Luang Prabang.

Första natten här bodde vi alla tre i ett dubbelrum, vilket var väldigt mysigt men kanske en aning trångt. Nu bor vi istället på ett riktigt bra ställe där vi alla har varsin säng, fräscht badrum, en tv som förhoppningsvis sänder Champions League och egen liten veranda. Härifrån gör vi som vanligt spännande och roliga utflykter för att upptäcka vad staden och landet har att erbjuda.

Här har vi gjort två olika utflykter hittills. Den första var till något som heter "Pak Ou caves" och ligger ungefär en timmas mycket skumpig tuk-tuk resa bort. Det är riktigt häftig natur och vi åkte även en bit på "Mekong River" för att nå grottorna. Tyvärr var väl inte själva grottorna så jättehäftiga. Dom var fyllda med mängder av olika Buddahfigurer i olika storlek och material men det imponerade inte så mycket på den svårflirtade trion.

Den andra utflykten blev en riktigt höjdare. Luang Prabang waterfalls var stället som skulle besökas. Ett helt otroligt vackert sagolandskap med vattenfall, sötvattenspooler och höjdskillnader liggandes inne i skogen var vad som mötte oss. Givetvis togs tillfället i akt att kasta sig i det isblåa och kyliga vattnet, det var en riktigt skön känsla att kunna svalka av sig i sötvatten.

I skrivandets stund är vi tillbaka på hotellet och det är snart dags för oss att återigen stoppa i oss en baguette av storlek större och skölja ner med en kall öl. Som ni förstår är livet här inte allt för jobbigt och vi får se hur länge vi stannar här innan det är dags att åka vidare till Vang Vieng och den beryktade "tubingen". Tack för era många och trevliga kommentarer i förra inlägget. Det uppskattas verkligen! Jag hoppas att även detta inlägg har varit till er belåtenhet och att ni kan kladda ner någon kråka eller två. Tack för nu och på återseende! Varma hälsningar från Trion.

(Innan ni kollar in bilderna måste vi bara varna våra kvinnliga läsare. Då en trio med kalenderpojkar som oss får lite vacker bakgrund och möjlighet att flexa tar vi givetvis chansen. Ni kollar på egen risk.)

Undertecknad, Oskar Lööf.

Varma hälsningar från ett kyligt Hanoi!

Anledningen till att det inte har kommit något nytt blogginlägg det senaste är för att vi tyvärr inte har
haft tillgång till ett fungerande internet. Visst är det lite beklaligt, men så ligger det till. Hur som helst
är det nu dags för ett nytt inlägg.

Först ska meddelas till er där hemma att vi alla är i land och i säkerhet. Vi har läst och hört om olyckan som hände i Halong bay. Vi kan bara konstatera att det hade varit allt annat än roligt att befinna sig på en sådan typ av båt samtidigt som vattnet forsar in...Nu till rapportering!

Vi har nu nått upp till Vietnams huvudstad Hanoi. Nattbussen som tog oss från Hoi An var en ganska långdragen upplevelse som tog upp mot 13 timmar att genomföra. Det som slog emot oss när vi till slut klev av bussen var något väldigt oväntat. Kyla. Dåligt pålästa och kanske en aning naiva gjorde vi entrè i shorts och t-shirt i den 15gradiga och lätt regniga storstaden. Tydligen har vi förstått att det såhär års kan vara ganska kallt i norra Vietnam, något vi också bittert har fått erfara.

Det är givetvis inte några minusgrader, men när man kommer från betydligt varmare klimat känns 15 grader som rena vargavintern. Vi har fått plocka på oss dom få lite tjockare kläder vi haft med oss, för inte låter vi lite kyla stoppa oss. Istället för att ge upp och bara lägga oss under våra täcken på hotelrummet gav vi oss ut och bokade en "2days, 1night"-trip i det mycket fascinarande "Halong bay", som ligger ungefär 3timmars skumpig och obekväm minibussresa från Hanoi.

Att kliva på båten och ge sig ut på havet gjorde oss tyvärr inte så mycket varmare. Det hela blev inte heller bättre då vi insåg att dom flesta andra på båten var utrustade för att klara av en "2days, 1night" i en iglo i sibirien. Helt plötsligt var vi inte heller intresserade av att ha AC eller fläckt i hytten, det kändes mer nödvändigt med element,
vilket tyvärr inte fanns.

Nu tror ni kanske att trion började misströsta? Icke! Vi trotsade kylan och gav oss upp på däck där vi blickade ut över den fantastiska bukten. Båten tog oss längre och längre ut och det fullständigt kryllade av stora stenkolosser som reste sig rakt ur havet. När kvällen närmade sig fick vi ta till lite välbehövlig dryck för att hålla värmen innan vi kröp ner fullt påklädda i vår hytt, som för övrigt låg vägg i vägg med båtens motor, och vaggades så småningom till sömns.

Självklart var sovmorgon inget att tänka på. Här fanns ju chansen att paddla kajak! Upp hur hytten hoppade, klockan 07.30, tre laddade om än något frusna och trötta 20åringar från Skövde. Till vår stora lättnad hade temperaturen stigit lite och vi sjönk ner i våra kajaker. Det var verkligen en höjdare att helt ljudlöst glida fram i detta sagolandskap. Efter vi paddlat var det dags att vända mot hamn igen. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det var en rolig men kylslagen utflykt. Halong bay gör sig förmodligen bättre i strålande solsken och värme, men vi imponerades vädret till trots, av den storslagna naturen.

Nu blev det ett långt inlägg igen. Hoppas att ni orkade läsa hela texten utan att somna eller tappa intresset.
I skrivandets stund ligger vi lite trötta och något förkylda i sängarna efter att ha varit uppe i natt och kollat när
Arsenal lyckades besegra Barcelona i Champions League. Jag för väl gratulera mina Arsenalanghängare till kompisar, men inget mål kan mätas med det som Rooney gjorde mot City ;)

Tyvärr gör sig inte bilderna riktigt rättvisa, men här kommer det ett litet potpurri från våra dagar i Halong bay.
Tack för era kommenterar! Dom värmer oss verkligen nu när vi är lite frusna. Vi stannar här i Hanoi fram till det att vi flyger till Luang Prabang i Laos den 19e. Sköt om er så hörs vi snart igen. Kramar och pussar från trion med guldkant!

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hejsan!

Då var det dags för ytterligare ett inlägg i världens absolut bästa och mest intressanta reseblogg, "Asiennollelva"! Jag hoppas att ni är lika glada över det som jag är.

Det är så att vi har nått den lilla och gamla staden Hoi an som också denna ligger längs Vietnams kust. Staden är väldigt charmig och påminner faktiskt en del om gamla stan i Stockholm.
Vädret här har varit ganska dåligt, och med dåligt menar jag kanske inte snöstorm och minusgrader som det är hos er, utan mer ca 20 grader och lite mulet. Här har vi laddat våra batterier med god mat och dryck, en liten båttur och en cykelutflykt till stranden. Vi har varit här i två nätter och åker snart vidare norrut med målet: Hanoi. Även denna gång blir det en resa med "sleeping bus" och vi beräknas vara framme tidigt måndag morgon.

Från Hanoi är alltså tanken att vi ska ta oss till Ha long bay där vi hoppas kunna stanna några dagar innan vi beger oss vidare till Laos. Vietnam är ett land vi i trion tycker om. Det är vacker natur, oftast trevligt folk och väldigt billigt. Känslan är också att landet inte är riktigt lika hårt drabbat av fattigdom som exempelvis Kambodja. Nej kära vänner, Vietnam är ett land ni alla borde åka och upptäcka på egen hand.

Jag tror inte att det finns något mer att rapportera om just nu. Vi mår sånär som på några småskavanker bra och njuter av vår ledighet. Det ska erkännas att det hela faktiskt blir lite bättre när man hör om snö och slask i det kalla hemlandet i norr. Tack för att ni läst även detta inlägg! Pussar och kramar från Oskar, Anton och Mattias.

(p.s Vi älskar att ni kommenterar och "Twigs" dina trogna kommenterar är guld värda. Men..Vem är du? :) d.s)

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hej på er kära läsare!

Eran favorittrio är i full gång med att på bara någon vecka göra det som USA inte lyckades göra på 7år. Nämligen att ta sig från södra Vietnam till norra. Anledningen till att jag skriver det här inlägget är att vi nu har provat ett för oss nytt sätt att resa på. Det som vi har provat den här gången är vad som kallas "sleeping bus". Det låter kanske inte så speciellt, jag vet inte om det är så speciellt heller. Men det är hur som helst ett härligt sätt att resa på!

Alla passagerare har som en egen liten kupè där man kan välja om man vill ha sitt säte i sov eller sitt-position. Var och en har också ett litet bord placerat framför sig där man kan lägga det man finner lämpligt.
Det är härligt att krypa upp i sitt säte och växla lite vanliga artighetsfraser med sin sätesgranne. "Jaha, vart kommer du ifrån?" "Har du varit ute länge?" "Reser du ensam?" osv.

När det är avklarat lägger sig ett skönt lugn över bussen. Alla respekteras och tillåts göra det dom själva känner för. Några som känner att det inte riktigt räckte med dom vanliga artighetsfraserna småpratar lätt vidare med varandra. Några plockar fram sina pocketböcker, pillar med sina telefoner eller mp3-spelare medans några med en gång försöker få sig lite välbehövlig vila sitter några helt enkelt och blickar ut genom fönstren i bussen. Det är rogivande att sitta och titta ut på det annorlunda landskapet som glider förbi i lagom takt, då vägarna inte alltid håller högsta klass och bussen får anpassa sin, får man god tid på sig att kolla in omgivningarna.

Med kvällen kommer också givetvis mörkret. Bussen förvandlas då till en åkande sovsal. Säte efter säte fälls ner till sovposition och passagerare efter passagerare välkomnas av John Blund. Det lätta/mer hårda skumpandet från vägen vaggar oss sakta till sömns. Med jämna mellanrum vaknar man och kan fastställa att allt är som det ska. Så småningom kommer gryningen och sätena börjar  så sakteliga att fällas upp igen. "Har du sovit gott?" "Vet du vart vi är?" och "Är det långt kvar?". Är den typen av fraser som utbyts med grannarna.

Det dröjer inte länge förens bussen saktar in och man är framme på en ny plats längs Vietnams kust. Man tackar sin granne för sällskapet och önskar den samma en fortsatt trevlig resa. "Sleeping bus", ett mysigt och skönt sätt att resa.

Undetecknad, Oskar Lööf.

Resan som ska ta oss längs Vietnams kust har nu börjat. Första stoppet blev en liten stad som heter Mui ne. Staden, eller byn kanske är mer rätt, ligger väldigt fint precis vid vattnet. Det märks att fiske är det som gäller här förutom turismen såklart. Hurtiga som vi är hyrde vi cyklar igår för att upptäcka byn, det var riktigt skönt att trampa sig fram längs vattnet.

Det blir ett väldigt kort stopp här och vi har spanat in det som byn är mest känd för, ett häftigt sandlandskap med stora sanddynor. Redan senare idag åker vi vidare upp mot Hoi An där vi hoppas kunna stanna lite längre. Vietnams kust är väldigt lång och vi har totalt bara 15 dagar som vi får vistas i landet. Det innebär att vi måste ha ett ganska bra restempo för att klara av det inom tidsramen.

Målet är Ha Long Bay som ligger i norra Vietnam, öster om Hanoi, som tydligen ska vara något utöver det vanliga. Den 19e februari är sedan flygbiljetten bokad som ska ta oss från Hanoi till Luang Prabang (Laos).

Det var allt för nu kära läsare. Hoppas att ni har det bra där hemma. Vi saknar er! Varma hälsningar från trion.

Undertecknad, Oskar Lööf.

Såhär är är det. Ho Chi Minh har över 2 miljoner mopeder och trafiken är verkligen helt galen. Vid första anblicken är allt bara ett enda stort kaos! Det är bilar, bussar, mopeder, cyklar och alla andra typer av fordon man kan tänka sig och alla åker huller om buller. Det är ett konstant tutande från samtliga förare och trafiken går åt alla möjliga och omöjliga håll.

Det är i alla fall så det uppfattas innan man faktiskt inser att allt är väldigt kontrollerat. Hierarkin är extremt tydlig. Bussar går alltid först, alltid! Sedan kommer bilar, mopeder och längst ner i pyramiden hittar vi dom stackars cyklisterna. Oftast hör man på tutan vilken typ av fordon det är som kommer bakom, och i och med det kan man snabbt avgöra om man borde lämna plats eller fortsätta som planerat. Givetvis är det inget alternativ att hyra mopder, men att åka med några riktigt rutinerade rävar är roligt och skönt. Som ni förstår är det svårt att återge hur det ser ut genom att skriva, därför hoppas jag att lite bilder kan vara till er hjälp. Kramar från trion!

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hej!

Först vill jag börja med att be lite om ursäkt. Det förra inlägget var inte av den allra muntraste sorten, men sedan är väl inte folkmord och tortyr särskilt roligt heller. Hur som helst kommer det att bli bättring. I skrivandets stund sitter vi alla på hotellet och dricker lite öl och har det vi kallar "sista natten med gänget". I morgon är det dags för det andra resgänget på fyra personer att åka vidare och trion blir återigen tre.

Här i Ho Chi Minh har vi varit på ytterligare ett museum, den här gången handlade det om Vietnamkriget. Det var väldigt intressant och välgjort. Fast även denna gång blev det nästan lite väl mycket ibland. En del bilder borde kanske hängas undan istället för att stå som utställning. Kvällen spenderades på en trevlig liten bar där vi kollade Chelsea mot Liverpool.

Idag har vi tagit oss ut till dom berömda tunnlarna. Det var verkligen intressant och roligt. Med hjälp av en kanonbra guide fick vi riktigt bra inblick i hur det faktiskt måste varit när amerikanerna invarderade landet. Vi fick krypa runt 3 meter under jorden i tunnlar, och det var med skräckblandad-förstjusning som vi lite osäkra gav oss ner och började krypa. Med jämna mellanrum hördes vår guide ropa: "Keep on going!" och "Im here", någonstans ovanför oss.

Hela 200km tunnlar har grävts och det har bildats som ett litet samhälle under jorden med både skolor, sjukhus och andra typer av byggnader som var nödvändiga under USA:s många bombanfall.

Vi stannar här även i morgon innan vi ska dra oss vidare längst Vietnams kust. Skulle vi kunna få lite kommentarer idag kanske!? Det här var väl ett inlägg glatt nog för det!? :) Sköt om er kära läsare. PUSS och KRAM från trion med guldkant.

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hejsan!

Det är eran favorit-trio som hör av sig igen. Fortfarande är vi ett sällskap på sju stycken som reser runt och upptäcker en hel massa spännande saker i Asien. Igår kom vi till Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Till att börja med gick vi till det kungligapalatset, mycket mer orkade vi inte utan det blev en lugn kväll med kortspel och skönt häng på hotellet.

Idag började med att besöka "Security prison 21". Ett föredetta fängelse där flera hundratusentals civila Kambodjaner torterades och mördades under brutala former av "Röda Khmererna".

Man fick gå runt i dom olika fängelsebyggnaderna som innan det blev fängelse var en skolbyggnad. Det var små celler och dom hade bevarat många av dom helt intakta. Det fanns även många bilder från hur det såg ut på fängelset under 70-talet, då Röda Khmererna styrde Kambodja med järnhand. Kvar fanns även en hel del tortyrredskap. Det var kanske inte någon jätterolig upplevelse, men ändå intressant att ha sett.

Efter besöket på museet åkte vi vidare till det som kallas "Killing Fields". Det är platsen där helt osannolika mängder människor avrättades och begravdes. Mellan 1975-1979 uppskattas ungefär 2miljoner Kambodjaner ha fått sätta livet till. Kvar av dessa människor finns massor med dödskallar och andra rester som grävst upp från massgravarna.

När vi hade avverkat både fängelset och massgravarna tog vi oss tillbaka till stan där vi åt lite innan det var dags att resa vidare igen. I skrivandets stund befinner vi oss i Vietnam, närmare bestämt i staden Ho Chi Minh eller Saigon som den också kallas. Här är tanken att vi återigen ska ge oss in i krigshistoria och annat elände. Vi ska kika in dom berömda tunnlarna och gå på krigsmuseum.

Alla mår bra och vi är vid gott mod, trots en ganska seg bussresa hit. Nu behöver vi era kommentarer kära läsare! Sköt om er och glöm inte att kolla bilderna här nedan :)

Undertecknad, Oskar Lööf.

Tjena hej!
Vi har nu spenderat ett par dagar här i Shinaoukville, och här har vi det riktigt bra. Dagarna fördrivs med slapp i solstolar, kortspel, bad, mat och dricka. Ett roligt inslag här är att vi har sammanstrålat med ett annat litet resgäng ifrån Skövde. Trion har för en liten tid framöver blivit hela sju personer som på många sätt satt sina avtryck här i Shianoukville.

Gårdagskvällen var en kväll som sent ska glömmas. Utan att överdriva kan jag meddela att happy-hour utnyttjades till fullo och det blev en riktigt bra kväll i glada vänners lag där det Kinesiska nyåret firades som det borde. När tillräckligt med vatten flutit under broarna kommer vi kanske att avslöja mer i detalj hur kvällen artade sig. Men det, kära vänner, låter vi vara osagt.

Redan i morgon beger vi oss vidare mot Phnom Penh där vi vland annat ska kika in "killing fields" innan vi lämnar Kambodja för att ta oss till Vietnam och Ho Chi Minh. Det blir ett betydligt kortare inlägg idag tyvärr. Jag hoppas att ni fortsätter att kommentera. Sköt om er så hörs vi snart igen! Jag bjuder på några få bilder som avslutning...

Undertecknad, Oskar Lööf.

Hej på er kära vänner!

Vi befinner oss nu i kambodja. Det var lättare sagt än gjort att ta sig in i landet. Efter inte mindre än tre olika stationer där man ska fylla i mer eller mindre hela sin livshistoria, visa pass och bevisa att man faktiskt inte vill någon något illa i kambodja, fick vi sätta oss på en buss som skulle ta oss till Siem Riep och Angkor Wat. Det hela blev en väldigt jobbig resdag som tog ungefär 12 timmar att avverka.

Efter en, med facit i hand, misslyckad valutaväxling blev vi alla tre för första gången i våra 20-åriga liv miljonärer! Det ni, mamma och pappa. Tyvärr medför det nästan bara bekymmer då vi äter frukost för flera hundratusen rihel. Nästa gång blir det dollar som plockas ut.

I morses ringde Mattias alarm på telefonen kl 05.20. Och ni som trodde att vi var på semester!? Icke! Här skulle vi se solen stiga över tempelstaden Angkor Wat. Vi var inte ensamma när vi närmare klockan 06.15 tog oss in i tempelområdet. Som tur var fick vi se solen färga himlen och templen i olika färger innan den så sakteliga masade sig uppåt.

Vi har idag åkt och gått runt bland alla dessa tempel. Till en början slås man av vilka fantastiska och storslagna byggnader dom gamla kambodjanerna lyckades skapa för så otroligt många år sedan. Efter en stund mättas man av alla stenar och tempel och man blir, tro det eller ej, ganska trött.

När vi hade sett dom flesta av alla olika tempelbyggnader åkte vi vidare till en stad som var uppbyggd helt och hållet på vattnet. Det hade säkert varit mer spännande om vi i trion inte hade varit så sega efter den tidiga uppgången och alla timmar vid Angkor Wat.

Nu ligger vi på vårt lilla guest house och tar igen oss lite. Det har varit en dag med mycket inrtyck, och det har varit intressant och roligt. Men det är tydligt att Kambodja är betydligt fattigare än både Malaysia och Thailand. Barn som tigger och hus som minst sagt ser fallfärdiga ut är mycket vanligt. Allt detta gör det också ganska påfrestrande.

Vi har gjort det som vi ville göra här i Siem Riep och redan i morgon beger vi oss vidare till Sihanoukville. Där hoppas vi kunna möta upp ett gäng med andra resande skövdebor. Sedan är planen att besöka Phnom Penh innan vi åker vidare till Vietnam.

Det blev ett långt inlägg idag, hoppas ni inte blev allt för uttråkade. Glöm inte att kommentera och ge era älskade resenärer det stöd som krävs :) Idag bjuder vi på en bildexplotion! Håll ttill godo..

Undertecknad, Oskar Lööf.